morma

Idag slår jag nog alla rekord i antalet inlägg, men jag känner mig väldigt inspirerad just nu.

Jag har alltid gått i träskor, ända sen jag var liten o i stort sett hela året. En del år har det varit omodernt så det har varit svårt att hitta nya när de gamla slitits ut. Men i fjol hittade jag jättefina skor, Mohedatoffeln, så då köpte jag 2 par av bara farten. Tyvärr var inte utbudet så stort på den affär jag var på, annars hade det nog kunnat bli fler par. Det finns blommiga och prickiga och även andra mönster. Här kommer lite exempel:

         

Hela sortimentet finns på www.reinholdson.se.

Ett av de finaste ställen jag vet. Väldigt ensligt och ändå mitt i världen. Man kan sitta ute på gården, det är alldeles tyst och lugnt, nästan ingen mottagning på mobilen och uppe på den nästan alltid klarblåa himlen ser man strimman av ett flygplan, på väg mellan Jönköping och Stockholm. Helt klart värt ett besök. Gå in på www.spinkarp.nu så förstår ni!

I kväll är vi bjudna på 50-årskalas. Men eftersom jag inte tycker att mitt snorande passar sig bland folk på kalas så stannar jag hemma. Lägger mig i soffan och tittar på Let´s dance, äter lite ost o kex (köpte extra stark vitlöksost för vitlök ska ju vara nyttigt) o lite chips. Inte illa det heller, känner att jag behöver starka smaker för jag har väldigt lite smak just nu. För mig spelar det ingen roll vilket par som vinner ikväll, huvudsaken var att KP åkte ut förra gången så att finalen blir mellan 2 par som kan dansa.

Jag har precis skjutsat P till kalaset, och på vägen dit sa han att han inte tyckte det var så kul att fara utan mig, att han kände sig nästan halv då. Är det en kärleksförklaring efter över 30 år tillsammans eller har man varit tillsammans alldeles för länge när man känner sig halv utan den andre? Jag måste erkänna att jag oxå kan känna så ibland om man gör nåt speciellt. Kommer ihåg en gång när jag var i Göteborg med jobbet och bodde på ett jättefint hotell, då fick jag tårar i ögonen för att inte han oxå fick sova där eller bara få se hur fint det var. Så jag tror helt klart på det första alternativet!!

Idag har jag åtgärdat ett irritationsmoment som jag haft i många år. Vi har i vårat hus flera dörrar med glasrutor i. Några rutor har gått sönder och vi har inte riktigt förstått hur dessa kunde bytas. Eftersom jag inte är gift med en "händig man", (i alla fall inte när det gäller saker inomhus) har jag gått och irriterats över detta läääänge. Jo, han har provisoriskt lagat den ena rutan med en plexiglasruta, men hur fint är det? Nu när jag har målat i farstun tittade jag lite närmare på hur dessa rutor var fastsatta och prövade oxå att ta bort listen runt om. O den gick hur lätt som helst att ta bort! Så idag på vårt glasmästeris enda öppna dag i veckan fick P åka upp och köpa 3 små glasbitar till det enorma priset av 50:- totalt! Jag har satt dit rutorna och jag är så nöjd. Ett litet missöde hände dock, det blev en liten spricka i en ruta ovanför den jag satt dit, antagligen för att jag hade lite för lång spik. Men inte ens det kan förta min nöjdhet att efter alla dessa år ha rutor i alla gluggar.

Vi har en stor ruta oxå som är trasig, jag tror att vi ska försöka oss på den nästa fredag.

Man kanske ska utbilda sig till glasmästare och ha öppet alla dagar i veckan! Men jag har faktiskt lite respekt för glas, för man känner verkligen hur vasst det är fast man är så försiktig.

Nyäten med saltfria kolbullar och vet redan hur man agerar framför en kamera!

Puss&gull

Är så in i bomben förkyld, har sovit ungefär en timme i taget i natt o vaknat för att på alla sätt få ut slem. Har dessutom basröst så jag fick verkligen kämpa för att övertyga min mamma att det var jag o inte en karl som ringde till henne i morse. Känner mig som en skurtrasa idag o jag som haft sån energi. Målningen i farstun får vila idag, dels för att jag inte orkar men oxå för att jag måste känna efter om den grönfärg jag börjat måla verkligen är den rätta. Det blir väldigt grönt när man har 3 stora dörrar i en liten farstu, men å andra sidan ska man ju bara gå igenom där. Kanske nån dotter kan komma hem och vara smakråd innan jag målar mer.

Nä, nu är det dax för snytning och ryggläge!

Jag har som tradition att ge bort påskägg med godis till våra "barn med familjer" varje påsk. I år har ju familjen utökats med ett nytt litet barn, mitt barnbarn. När jag skulle köpa ägg för detta ändamål hittade jag oxå ägg i form av påskharar. Jag kände genast att jag ville köpa ett till S. Men så finns det ju P´s 2 barnbarn, H´s sambos son och jag började fundera om jag skulle köpa harar även till dessa för att det inte skulle bli orättvist. Men så bestämde jag mig för att bara köpa en, för dessa barn har ju egna mormödrar och jag kan med gott samvete handla till mitt barnbarn.

Ja, om man vill kan man ju krågla till det mesta, men nu har jag bestämt mig för att inte ha dåligt samvete utan göra som jag känner för.

Hur kan saker och ting bara försvinna? Vi har nu letat efter våra pimpelspön i snart 2 veckor. Vi använder dem bara typ en gång per år, men vi har i alla fall pimpelspön, eller hade då. Vi har letat i garaget, i alla skrubbar och andra skrymslen, i bilen och i div uthus. Vi har letat i ICA-kassar och  gamla ryggsäckar, i lådor och skåp, men dom FINNS INTE!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Detta letande har resulterat i 2 resor till sopstationen! Skrubben under trappen har då jag aldrig städat och där fanns mycket bråte, men nu är det städat och fint. Av bara farten blev kontoret oxå städat, gammal bokföring sen tidigt 90-tal och många "kan-vara-bra-att-ha"-saker åkte på tippen. P konstaterade att han alltid sparat saker förut som kan vara bra att ha, men nu börjat inse att de nästan aldrig kom till användning.

Nu har vi inhandlat nya spön och ser fram emot långfredagens pimpeltävling på Fisksjön. När vi kommer hem ska vi åter lägga dom på ett "säkert ställe"!!

Varför drabbas jag av total panik när jag ska ta blodtrycket? Försökte peppa mig själv hela morronen, och tyckte oxå att jag inte hade sån hemsk hjärtklappning,  men ändå hade jag en puls på 100 när jag kom till sköterskan. Kan det komma från det undermedvetna och ha att göra med att jag var mycket sjuk när jag var jätteliten? Vet ju med förnuftet att det inte är farligt, att det inte gör ont, att blodtrycket blir högt när jag blir så här, men kan inte rå för det. Finns tydligen nå´t som heter white coat syndrome, Känns ju bra om det är det jag drabbas av, att det finns ett namn på min panik. Det är ju så sjukt att om jag tänker att i morron ska jag iväg och kolla blodtrycket, då går det en ilning genom hela kroppen på mig, helt utan anledning. Förut när jag såg sköterskan som kollade mitt blodtryck på ICA så kände jag hur pulsen steg bara av jag såg henne. Vet att för länge sen när det var massvaccinering av polio i Sockenstugan i Pålgård, då skrek jag så mycket att jag skrämde alla andra barn som var där samtidigt, så det här är nog inget nytt för mig.

Sen när jag kommer hem efter denna "hemska" upplevelse är jag helt slut i kroppen och har ingen energi att göra nånting på hela dan, så jobbigt är det. Det vore nog mycket hälsosammare om jag inte behövde kolla detta eländiga tryck för jag har ju normalt aldrig några problem eller symptom. Möjligen är det så att jag egentligen inte alls har högt blodtryck, utan att jag medicinerat helt i onödan i alla dessa år!!

Tänk att jag alltid får sån lust att göra om nånstans så fort det börjar bli vår. Inget stort projekt ännu, men jag har i alla fall målat om taket på toa. Har tittat på det länge och tänkt att det måste göras, men så igår for jag iväg och köpte färg och nu är det klart. Men de blir ju så mycket mer när man börjar med nåt. Måste nog iväg och köpa nya lampor, de gamla plastlamporna har suttit i 27 år. O jag kan säga att jag inte valde dom, för den här renoveringen startade när jag låg på BB, fick sitta inne på sköterskans rum och prata med snickar´n för att berätta hur jag på ett ungefär ville ha det. Men dom har ju fungerat bra i alla år, men nu med ett riktigt vitt tak så blev det bara fel!

Farstun vill jag oxå måla om, men hittar inte riktigt det jag vill ha. O hallen med öppenspis skulle oxå behöva målas om, o kanske slipa trappen o o o o .........ja egentligen skulle väl nästan hela huset behöva göras om, men tapeten i sovrummet är nog snart modern igen.......

Fast det är nog inte bara våren som inspirerar, utan även M&M´s renovering på Näset!!! Det är så fint och fräscht och dom har varit så otroligt duktiga.

Kl 21.19 i kväll har jag varit mamma i 27 år! Det är 9862 dagar det. Dagar av kärlek, glädje, oro, stolthet och allt däremellan. Kan för mitt liv inte förstå vart alla dessa år och dagar har tagit vägen, det är ju mer än halva mitt liv. Men det är väl så när man är mitt uppe i det att tiden bara försvinner utan att man hinner reagera. Det är ju en lång resa från ett litet knyte på 3210 g och 47 cm då, till en mamma med en liten dotter på 10 månader nu.

Men anpassar sig till situationen, när man har mycket att göra är man så uppe i varv att man hinner mycket mer saker på kortare tid, nu när man inte har alla dessa måsten, varvar man ner och hinner inte alls lika mycket. Har t ex i alla år prenumererat på Allers, men har slutat nu för jag hinner inte läsa den!! Det hann jag alltid förut och det där kan jag inte riktigt förstå. Det är oxå mycket dammigare hemma nu än det var förut, det kan jag inte heller förstå nu när vi bara är 2 personer mot tidigare 5. Nån av döttrarna kom kanske på lösningen på det, förut när vi var många som sprang omkring försvann dammet under soffor och skåp, men nu med bara 2 som går långsamt ligger det kvar. Kan det vara så?

Ja, vart har de senaste dagarna tagit vägen? Fredag och lördag var det städning i Vikbäcken, med en liten avstickare till Marknaden i Pålgård på lördag fm. Tänk att så unga människor har så mycket saker, vad har då inte vi???? Söndag var en lugn dag, då var det bara Vasaloppet på TV, det får man inte missa samt ett litet besök i Näset. Måndag var det Sundsvall som fick besök, för att K skulle handla nytt bord, och där finns det ju alltid saker att handla.

I går var det så meningen att jag skulle röja hemma, kände verkligen att jag var inspirerad att slänga en massa saker. Men vad händer då? Jo, nån gång vid halv 11, 11 blir jag lite fundersam att det fortfarande brinner i spisen eftersom det var länge sen P lagt in och farit till Hammar´n. Kollar i spisen där det är helt utbrunnet men hör ju att det dånar i muren. Springer ut och ser att det ryker i skorsstenen. PANIK!! Förstår ju att det brinner soteld. Som tur var, hade P kommit hem och var borta vid garaget. Ropar till honom att vi måste ringa brandkåren, och väldigt segt och motvilligt inser han att nåt är fel. Han ringer 112 samtidigt som han springer runt i huset och kolla så det inte kommer rök nånstans, men så var inte fallet. Eftyer en stund kommer 2 brandbilar och 5 brandmän som börjar springa runt för att lokalisera vart brandhärden är, vi har ju liksom inga vanliga murar i vårt hus. Efter ett tag kommer vi på att det finns en öppenspis i källaren (inte använd sen 80-talet) och den har´tydligen en egen pipa där det genom åren samlats en massa skräp, av kajor, getingar och annan skit, som genom en gnista från våran spispipa tagit eld. När det var lokaliserat var det ganska enkelt att få ut allt genom öppenspisen, med 2 män på taket och resten i källarn. Efter ett par timmar när de sprungit runt i huset och kollat så att det inte kom rök nånstans lägrade sig lugnet, men inte kände jag mig speciellt lugn i alla fall. Gick hela tiden runt och luktade och kollade, kollade och luktade och kunde inte förstå hur jag skulle våga sova i natt. Men efter att ha kämpat med sudoku i flera timmar insåg jag att det nog inte var någon fara utan även jag somnade gott och sov hela natten. Har dock förbjudit P att elda i spisen idag, även fast brandmännen sa när de åkte att det bara var att elda. Jag tänker ju hela tiden OM, vad hade hänt om vi inte varit hemma, om jag inte reagerat på ljudet, om, om, om........

Lite röj blev det ju, för det var sot överallt på golven, så jag har dammsugat och torkat golven på nästan hela nedervåningen.

Men idag är det lugnt, ska försöka njuta av solen en stund, innan vi åker till Näset och äter tårta.